Nu närmar sig julen med stormsteg, ångesten kryper sig sakta på, in, runt. Jag kan inte andas, jag försöker att le. Jag är glad att vi har så mycket att se fram mot, ett stundande bröllop, en skön flytt och en varm solsemester. Julen har alltid varit jobbig, det blir så med skilda föräldrar som inte kan sammarbeta. Men på senare år är det någor annat, något värre som ligger bakom ångesten.
Det var annandan 2003, jag blev bjuden på fest, inget blev som jag hade tänkt mig och ärren är än idag inte helt läkta, knappt någonting. Varje år efter händelsen, ungefär vid samma tid, ballar mitt humör ur, jag blir stressad, rättretlig och extremt känslig vid beröring. För något år sedan kunde jag inte ens med då min son höll fast mitt ben för att busa, så jobbigt är det. Tyvärr. Jag önskar att all terapi, samtalshjälp och all destruktiv skit hade hjälp, men tyvärr är det som om att det inte riktigt är tänkt så. Minnen brukar ju suddas ut med tiden men 10 år senare minns jag allt minst lika bra. Det värsta var nog tystnade, att inte våga berätta för någon. Storken var den första jag berättade för och efter det kunde jag berätta för mamma och pappa. Alla sörjer vi olika. det tog mig nästan ett år innan jag berättade för någon, det var det värsta året jag upplevt men också det bästa för det var då, 2004, som jag träffade mitt livs kärlek (mer om hur jag och storken träffades vid senare tillfälle).
Julen är ingen kul högtid, för mina barns skull ska den bli den bästa!
Kommentera